När 2 vill bli 3...

Mensen blev 7 dagar sen, då blödde jag i 1 dag och sen småblödde jag i nästan en vecka... Så mest troligt har jag fått ett väldigt tidigt missfall, bara för att vara säker så gjorde jag ett gravtest idag och det var negativt, så det är då definitivt inget frö som växer...
Lite trist enligt mig, men det är bara att bita ihop och försöka igen!

Min mens är 5 dagar sen, jag har vägrat att ens tänka tanken att det kan växa en liten bebis där inne, tänkt att den bara är sen och att kroppen spelar mig ett spratt.
Men idag slog det mig, TÄNK OM det är en bebis?
Men så såg jag lite blod när jag torkade mig. Då rasade allt hopp. Men nu har det inte kommit mer blod, så nu finns tanken där igen... TÄNK OM...
Jag tänker inte hetsa upp mig och tro att det är en bebis. Har jag inte fått mens innan måndag så köper jag ett test och kollar om jag är gavid, men det tror jag inte. Jag VÅGAR inte tro. Inte än.
Skulle det vara en bebis så är det fantastiskt även om det skulle bli en november/december bebis (som jag alltid har sagt att jag inte ville att det skulle bli) men hey, någon måste ju fylla år då också, eller?
Jag återkommer när jag vet mer!

Usch och fy vad det svider i hjärtat mitt när jag tänker på mina kompisar som en efter en går ut med sina nyheter och att dom ska få en bebis.
Det värsta är att jag inte alls kan erkänna för någon att jag känner så här, jag vill inte att folk ska tro att jag är elak, för det är jag inte. Jag är bara ledsen och frustrerad!
Dagarna går rätt bra, det är på kvällarna jag börjar fundera, läsa bloggar där vännerna har lagt ut sina nyheter och känna en enorm sorg för att jag inte får komma med roliga nyheter nångång!
Jag vet att det löser sig med allt och att jag förmodligen lyckas bli gravid nån gång här i livet, men det gör inte längtan lättare.

Idag gick en vän ut med att hon ska få bäbis.
Det känns inte bra, inte bra alls!
Jag är självklart glad för hennes skull, men JAG vill också.
Det svider i hjärtat varje gång jag läser hennes tillkännagivande och alla grattis hon får.

3 dagar kvar till mens har jag, och denna gång VET jag 100% att mensen kommer, jag har redan känningar av värken och är svullen. Så ingen bäbis denna månad heller. Fy vad det svider!
Men nu ska jag fundera mer på våren och mindre på mitt misslyckande att bli gravid, det händer när det är dags, eller hur?

Våren börjar smyga sig på och livet känns lite bättre med tiden, även om ingen bebis är i sikte.
Min kille drömmer drömmar att våran bebis ska få BF 5:e december och även om jag aldrig har velat ha en bebis som är född så sent på året så hoppas jag verkligen att han har rätt!
Min mens har blivit lite knasig och kommer inte när den borde komma ibland så det är lite svårt att veta när man har ÄL ibland, men nu har jag ganska tur då jag oftast känner det, får nästan mensvärk när det är ÄL på gång så jag hoppas att jag kan känna det tydligt den här månaden.
Jag ser på statistiken att det är någon som är in på bloggen varje dag och det är då inte jag, så jag undrar vem det kan vara? Inte för att jag tycker att det är hemskt på något sätt, utan mer bara roligt att någon har hittat hit! :)

Solen skiner och temperaturmätaren visar på -10 och jag har gått en lång promenad och samlat lite energi av solens strålar och det fungerade alldeles utmärkt! Jag mår bättre och livet känns betydligt lättare. Skönt.
Nu ska jag fortsätta samla på mig lite ny energi ute i solen! :)

Det kryper i kroppen, jag måste UT! Jag måste hitta på något roligt... Jag kvävs att bara sitta inne och lägga mig tidigt, vara förståndig!!!!
Jag trodde faktiskt att jag var gravid, mensen var några dagar försenad och jag var glad som en lärka trots min hemska förkylning och jag rusade till apoteket och köpte ett test- som visade negativt resultat, dagen efter började jag blöda och jag fick må skit på självaste alla hjärtans-dagen... Bara för att jag var så DUM att jag faktiskt trodde att jag var gravid!
Det här går inte, jag måste ut ur huset, träffa mina kompisar och ha kul, kanske gå på fest!?
Ja, vad som helst bara jag kommer ur detta eviga ekorrhjul!
Fick faktiskt ett erbjudande just precis nu om att gå ut, men det kändes lite för sent och för dyrt just nu, det är ändå 5 mil enkel väg och att skaffa en chaffis nu för att ta sig till utestället kändes jobbigt och dyrt som tusan! Även om det skulle vara sjukt roligt... Äsch! Beslutsångest!!!!!

Jag förstår att ni som har väntat i flera år på en graviditet tycker att jag är fjantig med mina ynka månaders väntan, jag förstår er!
Det är ju egentligen ingenting i jämförelse.
De flesta blir ju ändå gravida inom ett halvår så jag borde ju inte oroa mig egentligen,
men jag känner ändå en hemsk oro över att det aldrig kommer att hända något, vad gör vi då?
Det är mycket att fundera på, hur långt man är beredd på att gå för att få det där lilla knytet i famnen, jag gissar ganska långt.

I princip alla jag känner (i min ålder och yngre, som har sambo eller iaf kille) lyckas skaffa sig en bebis.
Jag gläder mig med dessa personer men känner samtidigt ett stygn i hjärtat och en brännande känsla under ögonlocken!
Tänk om vi också kunde lyckas att tillverka en underbar bebis vi med...
Vi biter ihop och försöker blicka framåt och håller tummarna för att det ska lyckas snart!
Det kan ju knappas finnas en härligare känsla än att ha en bebis sparkandes i magen för att sen få träffa denna underbara människa och se utvecklingen som sker.

Om vi får en bebis nångång så skulle jag nog vilja ha en sånhär vagn:


Färgen vet jag inte om jag skulle ha dock, en grymt fin färg men man kanske blir less? Jaja, alldeles för tidigt att spekulera i sånt... Men Emmaljunga ska jag ha, Cerox är en bra vagn som går bra att köra och har fina finsesser och ganska snygg också! Däremot finns det ju fler fina modeller att välja på... Snacka beslutsångest innan man har valt! =)

Just nu är det måndagen den 31 januari 2011, men för att den stackare som läser den här bloggen ska kunna greppa vad i hela fridens jag skriver om så ska jag gå tillbaks i tiden... Men först och främst ska jag presentera oss. Vi, jag och min sambo bor någonstans i norra Sverige, vi har varit tillsammans i 1½ år och bott med varann i ungefär 1 år. Sambon är ett år äldre än mig och vi börjar närma oss 30-strecket. Räcker det? Då fortsätter jag med tillbakablicken.

Fredagen den 8:e oktober var en stor dag i vårt hem, vi bestämde oss nämligen för att starta en alldeles egen familj, alltså att skaffa barn. Jag som alltid har haft ganska bra koll på min menscykel och ägglossningen (mest för att jag får så ONT när jag har ÄL) och dessutom är en väldigt otålig person trodde i min enfald att det skulle gå superfort att få till en bebis i magen. Tyvärr så verkade jag ha fel, för nu är det som sagt (nästan) februari och inget har hänt än. Jag hoppas lika mycket varje månad och VET att man inte ska tänka på det, men hur slutar man tänka på något så viktigt och underbart?

Jag har dessutom alltid varit en såndär som älskar barn och allt som hör till. Jag vet redan vilken vagn jag ska ha (emmaljunga sålkart) och har börjat kolla upp skötbord, spjälsängar och annat som behövs. Dessutom så är jag sjukt sugen på att byta bil, till en nyare kombi som skulle behövas när bebisen (förhopningsvis) behagar bli till och komma ut.

Här hade jag tänkt skriva av mig, mest för min egen skull. Kanske lägga ut några stackars bilder på saker och ting jag vill ha till en bebis och kanske även skriva om nåt annat roligt/tråkigt/whatever som händer i livet!
Ingen som jag känner kommer att ha adressen till denna blogg om dom nu inte hittar hit av någon annan anledning, men då vet dom ju inte att det är jag så det går bra!